Jag har så länge jag kan minnas drömt om att ha en egen hund. Precis som många andra barn försökte jag på olika sätt övertyga mina föräldrar om att vi skulle skaffa en hund, men de var duktiga på att stå emot mina övertalningsförsök. 

När jag var i elva- tolvårsåldern hade jag en kompis vars föräldrar drev en kennel med Collies. I deras familj hade man då fyra fina Colliehundar som vi ofta lekte med och tog med på promenader. När en av deras tikar fick valpar umgicks vi mycket med de söta små lurvbollarna och vi hjälpte till att byta tidningspapper och miljöträna de små. Vid ett tillfälle tog vi några av valparna med oss hem till mig för att visa mamma och pappa. Jag tänkte att om de bara får se dem så kan de bara inte säga nej. Det fungerade inte förstås, och idag är jag glad åt detta. Hur starkt jag än önskade mig en hundvalp så hade jag inte en aning om vad det kostade, vad de åt och vad som egentligen krävdes för att ha en hund och som elvaåring hade jag aldrig kunnat hantera skötseln av en valp. Det funkade för övrigt inte heller att ta med hästar hem till mamma och pappa, de var bestämt övertygade om att jag inte behövde en egen häst heller, men synen när jag och min vän kom ridande på varsin stor häst i det lilla bostadsområdet hemma i Sandared måste ha varit enastående. 

Som blivande fyrtioåring kan jag nu då Ä N T L I G E N räkna mig till den lyckliga skaran av hundägare. Den 21 november hämtade vi våran lilla ullboll som är en blandras och har Pudel, Bearded Collie och lite Lhasa apso i sig. Eftersom detta är vår första valp så visste vi inte alls vad som väntade oss när vi kom hem. Det spelar ingen roll hur mycket man försöker förbereda sig och läsa sig till. Jag förstod och visste att det kommer att bli mycket jobb men innan man lärt känna den nya lilla individen så vet man inte på vilket sätt. Att uppfödaren döpt valpen till Tuff gav mig dock en liten hint om vad vi kunde vänta oss. Hos oss har han fått namnet Rally (precis som hjärtekatten jag virkade för ett tag sedan). 

Det är ungefär som att ha en 18-månaders bebis. Man behöver valpsäkra hemmet och redan efter två veckor kom han åt att sno saker från soffor och vardagsrumsbord och man kan inte lämna honom ensam en sekund utan att han hittar på något bus. Jag förundras över hans förmåga att smyga iväg och bajsa utan att jag märker det eftersom jag upplever att jag har ständig koll på honom, men det är som att han tar chansen när jag för en sekund släpper uppmärksamheten från honom. Precis som med en nyss hemkommen baby så dyker det också dagligen upp nya frågor. Behöver verkligen hundar kläder? Hur mycket kyla klarar han av? Hur ofta ska jag bada honom? Hur mycket mat ska jag ge honom? När kan jag börja gå längre promenader med honom? Vad ska jag använda för avmaskningsmedel och när ska jag egentligen avmaska honom? …

Jag har börjat skriva ner alla undringar och hoppas kunna få svar på några när vi besöker veterinären nästa vecka då han ska vaccineras. Jag hoppas att veterinären kan fungera ungefär som bvc-sköterskan men jag kommer också att försöka lita på min magkänsla. Det har fungerat rätt bra med barnen tycker jag så det borde fungera på en hund oxå. 

Tack vare att vi fick med oss en av de mer framåt valparna i kullen så har vi inte haft några problem alls med att få honom trygg här hemma och med oss. Redan första gången vi satte på honom kopplet så accepterade han det även om han tyckte att det var lite läskigt att vara ute. I början var han till och med rädd för sin egen skugga, men allt ute var helt nytt för honom och när han väl vant sig så visar han på en stor nyfikenhet och lekfullhet. Han är väldigt hemmakär och vill helst inte lämna huset alls ännu. Så det är ganska mycket protester när vi lämnar tomten, men när vi går hemåt igen är det inga bekymmer, då travar han glatt på bredvid oss. Det går också bra att lämna honom ensam korta stunder och snart ska vi börja träna på att vara ensam lite längre. Eftersom han är en tuff individ så kommer jag att få jobba mycket med honom, men det tror jag kommer att löna sig i längden. Här hemma har lilleE som är lite hundrädd varit till stor hjälp i träningen av Rally. Det har blivit deras sätt att umgås och det har också gjort att lilleE inte alls är rädd längre eftersom han ser att han kan kontrollera Rally med hjälp av kommandon och lite godis. Frasse har fått bli bus- och goskompisen och det är hos honom Rally sitter när vi ser på julkalendern på kvällarna.